Chariot CX1 2013 - säg hej till Charlies nya vrålåk.

På Vasaloppsmässan i Mars blev jag lite småkär i Chariot Carriers. Precis vid in/utgången, i Thules monter, stod en turkos CX1 av 2013 års modell. Vet inte vad jag blev mest till mig över, det faktum att den hade min favoritfärg eller att den hade ett par skidskenor monterade under sig. 

"Tomas, MAN KAN ÅKA SKIDOR MED DEN!!!"

Egentligen tänkte jag vänta tills i höst med att köpa den, tills Charlie är lite äldre och det funkar för honom att sitta med tanke på att det är just en sittvagn, men idag när jag slösurfade på Chariots hemsida hittade jag en monterbar hängmatta som man kan köpa till som gör att man kan använda vagnen redan från det att bebisen är 1 månad gammal. Vår Emmaljunga är fantastisk att promenera med, stadigare vagn finns inte, men den blir lite otymplig att springa med, speciellt uppför då man känner av vikten ganska väl.

Idag beställde jag därför vagn, jogginghjul, flaskhållare, hängmatta, stänkskydd och vandringssele. 

Chariot CX1 med vandringssele.

Hängmattan till höger är för riktigt små äventyrare.

Chariot CX1 med påmonterat jogginghjul.

Värnamo Nyhetes följetång om poängpromenaden Trajet.

Jag skrevs in i Anderstorps OK så fort jag föddes, och har således varit medlem där i snart 23 år. Aktiv blev jag först när jag var en 3-4 år. Då började jag gå tipspromenader och följde med på inomhusträningarna på Fredagarna som går ut på att både barn och vuxna skall kunna träna tillsammans. När jag var 7 började jag orientera, jag minns väldigt tydligt när vi var iväg och orienterade i Borås Djurpark. Eller ja, orienterade och orienterade. Jag stannade väl en sisådär 4 gånger i minuten för att prata med alla djur jag sprang förbi. 

Jag var 10-11 började jag åka med på läger, främst skidläger. När jag var 15 började jag springa, inte så fort och inte så jättebra. Men det var roligt att umgås med de andra i klubben.

Jag har många fina minnen från när jag var barn och tävlade, tränade och umgicks med både andra barn och vuxna från klubben. Kanske är det också därför som jag blir så fruktansvärt provocerad av det som stått i Värnamo Nyheter den senaste månaden.

Vi får väl ta det från början.

I slutet på April i år annordnade som vanligt AOK och scouterna Trajet, en långpromenad i terräng där man deltar i grupper och stannar på olika stationer längs med promenaden. På stationerna utför lagen olika moment och utifrån hur bra man presterar blir man tilldelad ett visst antal poäng. Vill man får man också klä ut sig, men det är inget måste eller krav för att vara med.

Det här är ett stort evenemang som varje år lockar extremt mycket folk som alla går med olika uppsåt. En del går som familj och gör det för att få en fin dag ute i det fria, andra gör det för att vinna titeln "Bästa utklädnad" och andra vill få så mycket poäng som möjligt. Sen finns det dem som tar med sig att dricka och ser hela dagen som en enda lång fest, utan krav på prestation. Det är den sist nämna gruppen som nu skapat debatt.

Under Trajet fick man besök av en journalist från Värnamo Nyheter, vilket inte är ovanligt. De brukar komma dit och skriva om evenemanget varje år. Men det här året blev det inte någon fin artikel om vem som hade finast kläder och vilka som fick mest poäng på de olika grenarna. Artikeln fick väldigt oväntat en helt annan vinkel: alkohol.

Det är såhär att det finns en del som deltar i promenaden som berusar sig både innan och under evenemanget. Detta är inget som Anderstorps OK stödjer på något sätt, men inget vi heller kan stoppa helt. Reportern i fråga såg väl antagligen sin chans att få till en saftig rubrik och valde därför att sätta fokus på att vi hade ett evenemang med alkohol där barn deltar och att detta strider mot vår policy. Tyvärr valde klubbens ordförande att uttrycka sig mycket klantigt i intervjun med den här reportern - "Vi ser mellan fingrarna angående alkoholen då det aldrig kommer kunna bli ett nyktert evenemang".

För så är det. Vi som privatpersoner har ingen rätt att konfiskera alkoholhaltiga drycker eller gå igenom deltagarnas väskor i jakt på sådana. Däför blir det jättesvårt för oss att få det till ett 100% nyktern evenemang, däremot inte sagt att vi inte skulle vilja att det var ett nyktert evenemang. Tyvärr sas det här på ett mycket klantigt sätt och löpet löd: "Vi ser mellan fingrarna när det gäller alkohol".

Vi gör, och har gjort i många år, vårt bästa för att minska det hela så mycket som möjligt. Varje år diskas lag och deltagare som på något sätt missköter sig - de får alltså inte delta kommande år. Så mycket mer kan vi inte göra för att få bort alkoholen från Trajet. Och i ärlighetens namn är jag mycket kritisk till att Trajet bryter mot någon drogpolicy. I policyn står nämligen följande:

"Under definitionen droger inryms alkohol, tobak, dopingpreparat och andra beroendeframkallande medel som påverkar psyket och beteendet (och som inte har ordinerats av läkare). I ungdomars[1] närvaro skall alkohol och andra droger inte nyttjas och under träning, träningsläger och tävling ser vi det som självklart att droger inte förekommer. Likaså sker inte försäljning av alkohol eller tobak vid olika evenemang som anordnas av klubben."

Trajet är ingen träning, ingen tävling och absolut inte något träningsläger. Det är en promenad som olika grupper med människor går av olika anledningar. 

Jag tycker det är så fruktansvärt provocerande och frustrerande att klubben jag deltagit i i så många år och har så många (och endast nyktra..) minnen av nu i riksmedia (DN, Aftonbladet, Expressen har alla skrivit om detta) framställs som någon suparklubb när det är precis hur mycket tvärtom som helst. I vissa artiklar har man till och med skrivit att AOK själva tillhandahöll alkoholen. På Sveriges Radio lyckades man till och med kläma ur sig att "En orienteringsklubb i Småland bjöd ungdomar på alkohol" och då skrev jag faktiskt in till redaktionen och undrade vad fan de höll på med.

Kan verkligen arrangören hållas till svars för att enskilda personer väljer att berusa sig på ett evenemang? Det tycker inte jag blir rimligt. För i såna fall borde ju eventuella fotbolls- och handbollsföreningar hållas till svars för om det kommer berusade människor till matcher där det också finns barn i publiken, och det blir för guds skull inte rimligt. Det enda rimliga är att de som berusar sig får stå till svars för det, och inte klubbarna.

Under de 23 åren jag deltagit i klubbens olika evenemang har alkohol aldrig förekommit överhuvudtaget. Inte på någon träning, inte på något årsmöte, inte på något styrelsemöte, inte på något träningsläger och aldrig på någon tävling. Anderstorps OK är en fantastisk bra klubb att vara medlem i på så många olika sätt och man har en fantastiskt bred och duktig ungdomsverksamhet med många junior SM-guld, silver och brons. Jag kan verkligen inte nog understryka hur tråkigt det nu är att vi på grund av ett klantigt uttalande och en sketen journalist eventuellt blir av med bla aktivitetsbidrag från kommunen. 

Var är alla artiklar om vår breda, fina ungdomsverksamhet, Värnamo Nyheter? Var är alla artiklarna om ungdomarna som tränar i ur och skur och tar både SM-, VM- och EM-medaljer? Var är artiklarna om alla våra läger för ungdomar?

Var är artiklarna om våra aktivitetsdagar på sportloven och våra skiddagar med barnens Vasalopp? Var är artiklarna om att vi är den klubb som erbjuder flest träningstillfällen för ungdomar? Eller att vi är den klubb med störst bredd på vårt utbud av träning för ungdomar? 

När tänker Emilia Lindholm skriva om dem? Eller har hon redan fått anställning hos Se&Hör?

Ramsau i Oktober & det första tuffa stakpasset sen förlossningen.

I förrgår bokade jag in mig på VasaSvahns resa till Ramsau i Oktober, den jag åkte med 2011. Jag skulle åkt även 2012 men det blev ju aldrig av med tanke på Charlie i magen. 2011 var Ramsauglaciären inget annat än en glaciär och inte något trevligt skidlandskap, och när duktiga landslagsåkare för diverse länder ramlade som plockepinn kan ni ju tänka er vad jag gjorde..
Det lockade inte särskilt att ramla omkull där med en lite inneboende så jag beslutade mig alltså för att stanna hemma förra året. Men i höst kommer det inte finnas någon inneboende, och jag kan med gott samvete dratta på ändan precis hur mycket som helst :-) Fast helst får där gärna vara lite mer snö än vad där var sist så man slipper det där.

Det roligaste med att åka ner, förutom trevligt sällskap, duktiga tekniklärare och fantastisk natur, skall bli att jämföra tiderna uppför Schladming och Pichl-backen i år med de jag gjorde 2011. Det kommer att bli lite som ett kvitto på min form ett halvår efter förlossningen kontra den superform jag var i hösten 2011.

Glaciärblåmärke.

På glaciären i Ramsau 2011. 

Jag och Magnus efter att vi besegrat Pichl-backen 2011.

De senaste dagarna har jag gjort allt i min makt för att skaffa mig en sjuhelsikes träningsvärk. Jag tycker inte det borde vara så svårt, med tanke på att jag känner mig som den mest otränade människan i hela världen och med tanke på att min andel kroppsfett uppgår till en sisådär 98%. Men det skall tydligen vara lättare sagt än gjort det där med att få ont i kroppen.
Igår bestämde jag mig således för att se hur kroppen skulle reagera på ett riktigt hårt stakpass i A2-tempo på tröga 2or. Jag förväntade mig väl att det skulle hålla i typ 100 meter och att jag sen skulle få tänka om och köra ett långt A1-pass istället, men det gick faktiskt riktigt bra. Jag tryckte på bra ut mot Gnosjö, hade en maxhastighet på 19,3 km/h på platten och en snitthastighet på 16 km/h. Ganska hyfsat för en småtjock nybliven mamma på trögrullade hjul, tycker jag.
När cykelbanan tog slut fortsatte jag längs med vägen och kom till sist fram till den långa, sega backen uppemot infarten till Gnosjö centrum. Jag stannade längst ner i backen och var lite i valet och kvalet om hur vida man skulle våga testa att staka uppför den. Den är lång, omkring en kilometer, och ganska brant emellanåt.

Med noll komma noll tro på att jag skulle kunna staka mer än ett femtital meter uppför var det en tämligen chockad rullskidåkare som 10 minuter senare stod i toppen av backen. Vad hände? Trött och väldigt förvånad rullade jag ner för backen igen och förväntade mig spagettiarmar under de 9KM jag hade hem. Men inte då. Max på 19,8 km/h och ett snitt på 17,6 km/h de sista 3 kilometrarna. Vad hände?

Totalt blev det fina stakpasset 1 timme och 25 minuter långt, och jag stakade då strax över 20KM. Av de 85 minutrarna hade jag A2 puls i 80, A3 puls i 4 och A1 puls i 1 minut. Snitthastigheten på hela passet blir inte sådär jättebra, men det beror ju till största del på att hastigeten var så låg (6km/h) när jag stakade uppför den långa backen. Men jag är riktigt nöjd över att jag kunde hålla så fint tempo på de flackare partierna.

Om det ser ut så här när du kommer hem, så vet du att du gjort ett bra jobb.

Idag vette tusan vad jag skall hitta på. Jag funderar på att ta med Charlie i vagnen upp till elljusspåret, ställa vagnen intill en lång raka och sen testspringa lite (eller mycket) fram och tillbaka. Vi får se :-)

Rullskidpremiär och speedwaypremiär.

Det här har sannerligen varit premiärernas vecka!

I Måndags testade jag som tidigare nämnt att springa lite grann. Det har jag fortsatt med under veckans alla vagnpromenader och som längst har det blivit 1,5km sammanhängande löpning med vagn. Jag skulle nog kunna springa längre men är lite för feg med tanke på de tidigare problemen med benet. Jag vill inte börja jubla än, men det känns verkligen som om foglossningen har börjat ge med sig nu. Det enda som irriterar benet är utfallssteg, men känslan dagen efter utfallsstegen i Måndags var ändå enormt mycket bättre än sist jag gav mig på det för tre veckor sedan så det känns ändå som om det går åt rätt håll. Förhoppningsvis kan jag ta mig upp till elljusspåret en dag kommande vecka och testa på löpningen lite mer ordentligt. 

I Tisdags kom premiärdag nummer två - speedwaypremiären för Elitserien. Jag, mamma, pappa samt Charlies farbror och faster Tobias och Emilia spenderade några soliga timmar vid blå huset på Vetlanda Motorstadion :-) Innan matchen började mötte jag upp Rebecca som tog jättefina bilder på mig och Charlie. Tomas hann tyvärr inte vara med eftersom det blev ganska tätt inpå matchen.
Jag snubblade över Rebeccas bilder någon gång förrförra året och hon blev snabbt en av mina favoritfotografer. Det kändes jätteroligt att hon hade tid att ta lite bilder på oss, det lär hon få göra vid fler tillfällen.

Det är väldigt spännande och roligt att ta med Charlie ut nu. Han börjar trivas lite mer ensam och verkar tycka det är speciellt skönt att vara utomhus. Många kommer fram och vill träffa honom, speciellt när vi går ute i Vetlanda. Många vet vem Tomas är och är nyfikna på hans bebis. Det är helt okej och de flesta är jättetrevliga när de kommer fram och vill kika ner i vagnen.
Vad som kanske inte är lika roligt är de ständiga kommentarerna om att "här ligger den nye lille speedwayföraren" , "är det svensk speedways framtid som ligger här?" eller "när skall ni slänga upp honom på en motorcykel för första gången då?".
Det är såklart ganska oskyldigt sagt, det förstår jag ju. Och jag antar att de som säger det till viss del tycker de är lite roliga och en del menar säkert inget speciellt med det heller. Men i ärlighetens namn så har jag aldrig stött på en enda människa förutom vår närmsta familj som inte sagt såhär när de sett eller träffat Charlie. Och egentligen är det väl en ganska underlig sak att säga, tänker jag? Om ens bankman eller kassörskan på ICA får barn så är det ju aldrig någon som säger att det kommit en ny liten ekonom eller kassör till världen. Men om föräldrarna sysslar med någon typ av idrott så är det fotbollsspelare, skidåkare eller i vårt fall speedwayförare som kommit.

Vad som är ännu roligare är svaret man får om man orkar bemöda sig med att säga emot. "Nej, han skall inte bli en speedwayförare" har jag sagt ett par gånger när jag varit trött på att höra det där eviga tjatet. "VAD ÄR DET DU SÄGER?! Så kan du ju inte göra!" har jag fått höra då. En del blir på riktigt helt bestörta, som om jag tar från dem något genom att säga att han inte skall köra speedway. De påminner om barn som precis fått reda på att tomten inte finns.

Än så länge är det ju ganska oskyldigt det här, det är ju något som främst jag och Tomas irriterar oss över. Men jag kan tänka mig att om det skulle fortsätta såhär så skulle nog det här kunna bli ganska påfrestande, inte minst för Charlie. Tänk er när han börjar förstå vad folk säger, vad folk tycker och vad så många vill att han skall göra. Tänk om han inte vill köra? Eller kanske det värsta av allt - tänk om han vill köra, men känner att pressen runt honom blir så stor att det överstiger glädjen över att få köra?

Om Charlie en dag skulle vilja köra så kommer ingen hindra honom från att göra det. Men ja, skall jag vara ärlig så hoppas jag nästan att han inte vill. Främst för att det räcker med att en i huset bryter kroppsdelar och kommer hem blå och sönderslagen lite då och då. Men skulle jag sätta mig emot körningen om han verkligen ville? Aldrig. Däremot tror jag att de människor som går runt och säger såna saker till mig och Tomas nu och senare antagligen skulle säga detsamma till Charlie vingklipper honom från start. Skapar en press på honom som han borde få slippa.
Små barn skall inte känna press när de idrottar eller tränar. De skall ha roligt. Bygga upp en kärlek till idrotten. Det hoppas jag alla ni som kommer med antydningar om att Charlie skall köra tänker på.
Titta på bebisen nedan och tänk på att han är en människa. En liten, underbar och ömtålig människa som precis börjat le mot sina föräldrar.
Han är ingen speedwayförare, ingen skidåkare, han är bara Charlie.

♥

Premiärdagen till ära fick Charlie två fina mössor av Freemax, en i strl 0-3mån och en i strl 4-6mån. Nu kan han hejja på pappa under hela säsongen!

I torsdags var det då dags för veckans sista premiär - rullskidpremiären. Även om rullskidor är långt ifrån den roligaste sommarträningen för min egen del så hade jag sett fram emot att åka igen. Sett fram emot att flyga fram nerför branta backar med bra musik i öronen och låtsas som att jag är mycket snabbare än vad jag egentligen är. Dagen för den efterlängtade premiären öste regnet ner, men det gjorde inget. Charlie var en liten gnällbebis, men det gjorde inte heller någonting. Ingenting gjorde någonting. Det var längesen jag kände så när det kommer till just rullskidor, om jag ens känt så någon gång tidigare. Det skulle bara bli så skönt att äntligen få på sig stavar och pjäxor igen.

Efter 4km ut mot cykelvägen till Gnosjö sa det bara pang och så låg jag på backen. Jag hann inte ens reflektera över att jag föll innan jag låg och försökte kravla mig upp från asfalten. Jag spände av mig skidorna och började kolla efter eventuella hål som stavarna kunde fastnat i, eventuella gropar skidorna kunde gått i som jag missat - men jag hittade ingenting. Det var inte förrän jag satt på mig all utrustning igen och tänkte åka vidare som jag insåg att ena skidan var knäckt vid bakgaffeln! Efter att ha ringt runt för att höra om någon hade tid att komma med ett par nya skidor till mig fick jag tag på mamma som var snäll och körde ut ett par sprillans nya Atlas-skidor. Varför de gamla knäcktes har jag ingen aning om. Om någon har någon teori så är det fritt fram att gå bananas i kommentarsfältet. Min egna lilla teori är att de handlar om en blandning mellan gamla rullskidor som gått några hundra mil, samt för många gravidkilon uppepå skidorna ;-)

När mamma hade kommit och lämnat av ett par nya skidor kunde jag fortsätta och köra ytterligare 24KM. Passet landade alltå på ungefär 2 timmar och 28KM.

Konklusionen av de två timmarna ute på vägarna blir att första timmen gick riktigt bra. Sen började jag få känningar av min rygg som är ganska sned och allmänt risig efter graviditeten (har kiropraktortid kommande vecka), luften blev kvav, det blev 25 grader varmt och vattnet i vätskebältet tog slut. Det ihop med att två timmar "eventuellt" var lite väl tilltaget sådär första gången man åker rullskidor/längdskidor på 3 månader gjorde att det var en lycklig, men dödstrött, mamma som satte sig ner på trappan utanför huset efter det avslutade passet.

Idag skall jag och Charlie ge oss ut med vagnen och förhoppningsvis skall jag även få till Thorax-intervaller och en urladdning på 200meter för att se om det hänt något med stakningen och överkroppsstyrkan den senaste veckan :-) Just nu blir det många pass med vagnen men från och med nästa vecka när ryggen blivit ordnad är tanken att byta ut en del av dem mot rullskidpass. Nästa vecka hoppas jag även på att kunna ta ut landsvägscykeln för första gången i år.

Snabbuppdatering innan chefen vaknar.

Idag sprang jag en kilometer på 6 minuter utan att få ont efteråt.

Inte mycket tycker ni, kanske.

Men för någon som inte ens kunde gå de 500 metrarna till BVC utan att få ont för tre veckor sedan kändes det som ett maraton där jag snittade 20km/h. Nu tror jag att jag vågar mig på rullskidorna igen :-)

Första ordentliga träningsveckan efter förlossningen.

Förra veckan blev den första nått så när ordentliga träningsveckan sedan Charlie kom. Även om det inte blir så många och inte alltid så långa (allt beror på hur gärna Charlie sover ute i utegymmet) pass så känner jag att de är kvalitativt bra och ger mig mycket. Det är riktigt häftigt att se hur snabbt man blir starkare och bättre. I slutet på graviditeten hade jag en vilopuls på 80 och går gick den för första gången under 60 igen. Det är en jäkla lång väg kvar till vilopulsen jag hade innan Charlie flyttade in i magen men det går i alla fall åt rätt håll.

Just nu är Charlie inne i en utvecklingsfas där han börjar se längre än 20-30 cm framför sig, vilket ger honom många nya intryck. Detta gör i sin tur att han är ganska orolig och rädd. Han har vant sig vid en viss tillvaro under de här första fyra veckorna och plötsligt förändras allting för honom. Han vill vara nära och inte tycker om att ligga ensam. Man kan kort och gott säga att han antingen sover, eller ligger i famnen på mig :-) När han kommer genom den här fasen, blir lite äldre, och känner sig trygg med att ligga själv i ett babygym eller sitta i sin babysitter blir det säkerligen också lättare att få till både dubbla pass och längre pass. Men som det är nu måste jag avbryta ett pass om han skulle vakna. Ibland somnar han om fort och man kan fortsätta men ibland går det inte alls.

Egentligen är det kanske tur att det blir lite klurigare att få till träningen så här i början. Annars är jag ganska säker på att jag hade försökt mig på både det ena och det andra som jag borde vänta med ett tag till.

Men förra veckan såg i alla fall ut som såhär:
● Ett kortare cykelpass.
● Två distanspass på cykel.
● Ett långpass på Thorax Trainer med impulser.
● En powerwalk där jag testade på att jogga lite lätt emellanåt.
● Ett intervallpass på Crosstrainer där jag kom upp i 98% av max och kunde ligga kvar där förvånansvärt länge och lätt.
● Ett styrkepass för överkroppen.
● Maxtest på 200 meter Thorax Trainer.

Något som skall bli spännande att se är hur maxtestet på 200 meter Thorax förändras allt eftersom tiden går och träningsmängden ökar. Jag skall försöka göra det varje Söndag för att få svart på vitt hur stakningen och överkroppsstyrkan förbättras.

På tal om Thorax Trainer fick jag idag ett trevligt utskick från Ulrich med nyheter inför våren och lite information om vintern som gått. Bland annat stod där ett stycke om Lasse Olsson (21 år) som för ett par månader sedan åkte Vasaloppet ovallat på 7,20. Lasse hade innan sitt Vasalopp 2013 bara åkt längdskidor 5 gånger, och hans träning inför Vasan bestod endast av 3-4 40 minuterspass på Thorax Trainer i veckan i 6 månader innan loppet. Jag pratade med Lasse på Vasaloppsmässan i vintras och på frågan varför han inte bara vallade var svaret "Det är jobbigt"...
Jobbigare än att staka 90KM?! :-)

I mailet stod också att man på Umeå Universitet gjort tester på Thorax Trainer och kommit fram till att XC-modellen har en korrelation på 0,96 till längdskidåkning. Det betyder att du kan förutsäga din prestation på längdskidor utifrån din prestation på Thorax Trainer med 96% säkerhet.
Det visade sig också att testpersonerna förbättrade löp-, cykel- och simprestanda.
Vi kanske bara skall döpa om den till "mirakelmaskinen" på en gång?

Den här veckan har jag tagit det lite lugnt, framförallt på grund av extremt lite sömn. Det har än så länge blivit 2 riktigt långa powerwalks med lite jogginslag och idag skall jag ta mig till gymmet för att jobba lite på överkroppsstyrkan. Förhoppningsvis vill Charlie sova lite längre inatt så det går att få till ett fint intervallpass på en viss stakmaskin i morgon :-)

Nyvaken och pigg bebis i morse kl 04.

After a hurricane comes a rainbow .

Igår var det tre veckor sedan Charlie föddes.
Tre jäkla veckor. Det känns som om det var igår. Alla som säger att man skall ta vara på den första tiden, för det går så snabbt, har verkligen rätt. Och jag försöker verkligen ta vara på tiden, inte bli stressad över att jag måste komma i form jättesnabbt igen. Vi brukar vakna vid 08 på morgonen och ligger ofta kvar till 10-11 och bara snuffsar, myser och pussas :-) Visst vill jag komma i form snabbt igen men Charlies tid som nyfödd kommer aldrig komma tillbaka, och jag kommer nog ångra om jag stressar så mycket nu att jag missar att njuta av att bara ha honom hos mig.

Världens underbaraste lilla unge.

Det är väldigt intressant att tänka tillbaka på hur det var för tre veckor sedan - dagen efter förlossningen. Den dagen trodde jag inte på att det någonsin skulle bli något Vasalopp igen kan jag säga. Det var ju knappt så man vågade hoppas på att man skulle kunna gå upprätt och sitta ner igen. Så fort man satt upp snurrade det, och det gick inte att gå mer än någon meter innan det kändes som om man skulle spy och/eller svimma.

Dag 3 lyckades jag räta ut ryggen när jag duschade och dag 4 lyckades jag gå och hämta min egen mat ute i köket på BB. Efteråt var jag hur stolt och glad som helst över mina framsteg. Det säger kanske en del om hur man mådde egentligen.

Nu börjar det kännas lite, lite lättare. Jag kan sitta, men inte för länge. Igår när jag var ute på gymmet och cyklade hade jag cykelbyxor plus att jag satt på den mjukaste och största kudden jag hittade hemma. Det fungerade faktiskt ganska bra. Bortsett från ett litet bakslag i läkningsprocessen som sjukvården förhoppningsvis skall kunna ta hand om i morgon eller på Tisdag så tycker jag kroppen har återhämtat sig riktigt bra. Jag är framförallt imponerad av hur snabbt magen dragit ihop sig. När jag vaknade upp dagen efter förlossningen och hade ett halvt ton löst hängande hud mitt på kroppen ställde jag in mig på att det skulle krävas en hel del stakåkning, plankträning och löpning för att bli av med åbäket, men nu är det inte jättemycket kvar av den där huden längre. Spänner jag magmuskulaturen syns den inte alls.

Däremot var jag kanske lite för tidig att komma med glädjerop angående min foglossning. Den har inte gett med sig helt, även om den känns bättre än under graviditeten. Efter en lång vagnpromenad i veckan fick jag känningar igen och blev ganska ledsen, men efter att ha blivit peppad av Tomas så tror jag på att det kommer lösa sig med det där förbaskade benet. Jag har fått numret till en duktig naprapat i Jönköping som hjälpt andra med foglossningsproblem och i morgon skall jag ringa efter en tid hos Amadeuskliniken i Gislaved och höra med dem om man med hjälp av kiropraktik kan göra något åt ljumsken. Om inte annat skall det bli skönt att få ordning på ryggen igen. Med lite tur behöver ljumsken bara vila sig och bli bra på egen hand, men jag vill ändå göra det jag kan för att hjälpa den på traven.

Enligt MVC kan det också vara så att det inte är foglossning och aldrig varit, utan att det rör sig om en nerv som kommit i kläm och att det är därför det bara gör ont när benet åker fram i ytterläge (som i diagonalåkning). Om det är en nerv så är det något man skulle kunna lösa med kiropraktik.

Igår tog jag med mig Charlie till utegymmet en timme under vilken jag sysselsatte mig med styrketräning och ett kort cykelpass. Jag körde helt slut på både armar, lår, triceps och axlar och förväntade mig en träningsvärk som hette duga, men det känns faktiskt inte så farligt idag. Så antingen tog jag i för lite igår, eller så har jag inte tappat riktigt lika mycket som jag trodde. Men det är nog inte fel att ta det lite lugnt med vissa övningar och testa sig fram. Kan ju säga att det varken såg bra ut eller gick bra när jag skulle testa chins och dips igår ;-)

Idag har Thorax Trainern fått nya stavar så om lillchefen tillåter kör vi ett pass tillsammans där ute i eftermiddag. Eller ja, jag kör ett pass och han sover.

För ett par dagar sedan kom det ett par nya, fina Madshusstavar från Pölder att ha i Thorax Trainern :-) 

Rygglyft för första gången sen November.

I helgen satte jag så smått igång att försöka röra på mig igen. På Fredagen hade det gått 6 dagar sedan Charlie föddes och vi bestämde oss för att försöka inviga vagnen. Betoning på försöka, då Charlie är den snuttigaste bebisen i världshistorien och när han inte sover vill han ligga tätt inpå ens hud. Skulle han vakna under promenaden skulle det alltså vara lika med tjurrursning tillbaka till huset ;-)

6 dagar efter förlossningen var jag minus en stor mage och minus 10 kilo.
Lite stakning på det här så försvinner nog resterande övervikt i en fart :-)

Men pw'n gick bra. Vi höll oss relativt nära så det inte skulle bli så långt att rusa om han skulle vakna, och när vi kom in igen kände jag mig hög av upplevelsen att kunna röra sig i någorlunda hastighet, speciellt utan att känna något i fogarna. Yes, ni hörde rätt, foglossningen är som bortblåst efter förlossningen! :-)

Igår gav jag mig sen på ett försök med styrketräning hemma, brevid en sovande bebis. Tåhäv, nedre magmuskulaturen, plakan, squats, armhävningar, dips, ryggstabilitet och rygglyft. Allt flöt på och det enda som inte kändes riktigt bra var squatsen, så de lär jag vänta lite med innan jag ökar på och kör vidare med.

Anledningen till att jag vågar mig på magträning redan är att jag var stark i de musklerna innan graviditeten, och efter att ha pratat med folk som har bättre koll på det här med kroppens återhämtning efter graviditet skall det vara okej med vissa övningar så länge magmuskulaturen växt ihop. Det har den nu gjort och alltså finns inga anledningar att vänta längre :-) I slutet på veckan tror jag att jag kommer vara så pass återställd att jag kommer våga mig på ett pass på Thorax Trainern igen. All träning som innebär att jag måste vara hemifrån (löpning, rullskidor, styrka på gym, cykling, simning, etc) får vänta ett tag.

Idag hade jag planer på en längre pw med Charlie i vagnen, men han storstrejkar och vill bara ligga och bli gosad med, så det får bli i morgon istället :-)

Charlie ♥

Kl 16,24 på påskafton, 17 timmar efter att vattnet helt plötsligt gått,  fick vi träffa vår Charlie för första gången.

Det första som slog mig när han kom upp på mitt bröst var hur små hans fingrar var. Jag minns inte riktigt, jag var så trött, men jag tror att jag låg och yrade om de där små fingrarna i flera minuter. Men vad jag tänkte mer minns jag inte riktigt. Man hörde hur folk pratade runtomkring en, och man svarade på flera frågor, men man var liksom inte medveten om vad de gjorde, vad de sa eller vad man svarade på. Det enda som spelade någon roll alls var han som låg där och tittade på mig med sina stora blå ögon, och han som stod bredvid och höll om oss.

Igår kom vi hem från Värnamo efter fyra helt fantastiska dagar på BB. Tusen tack alla underbara barnmorskor för all hjälp vi fått med allting. Att kunna stanna kvar så pass länge var guld värt och något jag verkligen rekommenderar alla förstföderskor att göra.

Nu börjar en period av mammaledighet och än så länge har det inte varit några problem alls. Charlie är en allmänt nöjd bebis som äter, sover och ligger i sitt babynest och tittar sig omkring :-)

Jag går på smärtstillande efter förlossningen så den här veckan blir det inte mer rörelse än vagnpromenader och några försök på korta styrkepass med egen kroppsvikt. När jag går ut i hemmagymmet vet jag inte än, det får vi se. Kanske blir det kommande vecka om allt känns okej.
Men kan säga att jag är om än mer tacksam för min Thorax Trainer nu efter förlossningen, framförallt att den ger mig möjlighet att träna medan Charlie ligger brevid och sover. För visst var det helt sant som alla sa under graviditeten, man vill fasiken inte vara ifrån varken Charlie eller Tomas mer än nödvändigt nu :-)

" 100,4% av graviditeten har gått "

Så blev det övertid i alla fall.

Vi hade beställt bebis tills igår, men här sitter man nu och väntar fortfarande. 

Förra veckan var en bra vecka och jag fick till pass på Thorax Trainern och lite styrka. När jag inte har tvingat migsjälv ut i hemmagymmet har jag organiserat och städat varenda skåp och vrå av huset. Det är sällan jag sitter still, jag tycker det är så fruktansvärt tråkigt.
Men nu finns inget kvar att göra här hemma, och med ett ben som knappt vill gå promenader är det inte så lätt att vara aktiv längre heller. Så vad gör man? Jo, man väntar. Och väntar. Och städar. Och väntar. Och städar lite till (fastän det inte varit smutsigt här hemma sen man slutade jobba för ett par veckor sedan..).

Av och till går man och väger sig för att se om man passerat 90kg's sträcket än. 
Det är för mig en gåta hur man kan gå upp så här mycket i vikt under en graviditet fastän man inte gör annat än äter nyttigt och rör på sig. 

Ibland går man in på Ski Classics hemsida och ser om det finns några roliga nyheter att ta del av. På tal om Ski Classics anmälde jag mig till finalen av Ski Classics för 2014 idag - Årefjällsloppet på 75KM :-) Ett riktigt tufft lopp som jag ser fram emot och tror kommer passa mig väldigt bra. 

Storslagen målgång av bröderna Aukland i Årefjällsloppet 2013.

När man har läst alla bloggar, nyhetssidor för längdskidor samt barnbloggar man kommer på så kollar man mailen. Idag låg där ett riktigt, riktigt trevligt mail från Ulrich på Thorax Trainer som skrev att min träningsvideo från v36 är den mest sedda videon de någonsin lagt upp på sin Facebooksida. 7 000 träffar har den så långt! Häftigt :-) Ser fram emot att göra fler videor utan magen.

Och slutligen spenderar man lite tid med att svara på sms från nära och kära som undrar om det blivit någon bebis än. Mycket håller jag hemligt, men jag lovar, när bebis kommer lär ni märka det.. :-)

Glad påsk på er!

Våra påskharar :-) 

Vasaloppet 2014 fullt på mindre än en kvart.

Ja, det är ju en jäkla tur att man är morgonpigg.

Däremot har jag lite svårt att se poängen med det här nya systemet och tycker synd om alla de som ville ha plats men inte fick. När man inte behöver betala direkt, och egentligen kan anmäla hur många man vill, så säger det ju sigsjälv att platserna kommer gå åt fort. En i min bekantskapskrets anmälde 10 personer som han inte ens vet om de vill åka. De ligger fortfarande ligger och sover, men han anmälde dem för att de "kanske kan tänka sig att åka". 

I de övriga loppen (ex HalvVasan och TjejVasan) måste man logga in på sitt Vasaloppskonto, anmäla sig och sedan betala direkt. Det är egentligen ett mycket bättre system och jag förstår inte riktigt varför man inte behöll det systemet på Vasaloppet också.

MVCbesök och årets skidåkare 2012.

Nu är det ett tag sen vi kom hem från Vasaloppsyran och man har väl hunnit landa lite i det gamla vardagliga igen :-) Eller ja, så gammalt och vardagligt det nu blir precis innan man skall få en ny familjemedlem..

Igår spenderade jag kvällen på AOK's årsmöte. Fika, rapporter om hur det gågna året gått för de olika sektionerna och planer med nya tävlingar avlöste varandra. Riktigt roligt och peppande, dels att få höra hur det gått för alla under det gågna året och att få höra om vad som komma skall i vår/sommar. Bland annat har skidsektionen planer på att styra upp gemensamma rullskidpass, något som jag ser mycket fram emot. Det blir något annat att köra riktigt långa pass eller riktigt tunga intervaller om man har några man kan tävla mot =)

Kvällen avslutades sen med den roliga överaskningen att jag blev vald till årets skidåkare 2012 för mina prestationer i Vasaloppet (27a och 14e bästa svenska dam), Tjejvasan (33a) , HalvVasan (1a dam) och alla de småländska/halländska långloppen =) Årets cyklist blev Andreas för hans kanontid (7,15) i Vättern Runt samt hans sjukt imponerande sammanlagda tid i klassikern - 16 timmar och en minut! Årets friidrottare blev Lennart som sprang sitt 100e marathon 2012. På årsmötet fick han frågan om hur många han är uppe i nu och svarade glatt att han just sprungit sitt 110e..

:-)

Idag väntade ett möte på MVC på morgonen där vi mätte SF, fick reda på blodvärde samt blodtryck. Jag tycker mitt blodtryck är vansinnigt högt men nu börjar det tydligen närma sig vad som är normalt för kvinnor enligt de kunniga damerna på avdelningen. Utöver det fick vi reda på att det finns en chans att jag kommer få en tid för igångsättning några dagar innan beräknat datum. Det kändes som om två ton sten lättade från mina axlar när barnmorskan berättade det. Än så länge är det inte bestämt, men nu håller vi alla tummar vi kan för att läkaren godkänner det. Skulle betyda allt i hela världen att få en planerad igångsättning och på så sätt få ha med Tomas på förlossningen och slippa gå igenom det helt ensam.

I morgon åker jag till Vetlanda och stannar där en vecka. Det vankas kurser, förhoppningsvis lite träning på Friskis och Svettis och ett eventuellt möte med Tobias på Fitness by Sweden. Efter förlossningen känner jag att det är lämpligt med att ta professionell hjälp när jag sätter igång med att jobba upp styrkan i mage/bål igen, eftersom de musklerna nu varit delade och oaktiverade under en så lång period. Utöver det tror jag det är både sunt och bra att ventilera lite träningstankar med utbildade människor som har lite mer koll på just träningsbiten efter en förlossning. Även om "gör det som känns bra" är både klokt och sant så kan det vara ganska irriterande att få det som svar på precis allting av sjukvården :-)